ännu sjunger kören med sträva stämmor
från taknocken mitt emot
på det gulteglade hyreshuset mittemot
hundrafemtio meter bort

där tronar de mörka skuggorna
uppradade mot den ljusgrå septemberskyn i väster
likt kören i ett antikt drama

komedi eller tragedi

de kraxar självmedvetet och kaxigt
när de avslöjar
ironiska kommentarer för varandra
medan morgonslöjorna stilla sipprar in
genom fönsterspringan
som en kylslagen smekning