Så konstigt
När man inser att man känner samma sak på samma plats – igen.
Och man trodde att man skulle vara fri vid det här laget.
Att man inte skulle behöva skrika sitt luftskrik längre.
Du vet det när tårarna rinner där man sitter och man inte vill väcka dom andra i huset.
Man trodde att allt skulle vara över.
Men man är på samma plats fortfarande – efter allt som har hänt en.
Man har upplevt skogar av rosor och skratt – och ändå denna smärta.
Kanske är det nu man borde tappa hoppet?
Känna sig uppgiven och liten.

Fast ändå.
Så konstigt
att Gud är större.