ruset dövar sinnet
och spårvagnar susar förbi utanför fönsterrutan
kylan har smugit sig upp längs karmen
på höstkvällen

allas konversationer om politik/fler drinkar/kärlek/bråk
bildar ett sorl, en slags bakgrundsmusik
till filmen som pågår i ditt medvetande

du ler frånvarande när någon försöker dra in dig i samtalen
och fortsätter fästa blicken långt bort på
hustakets krona
där du låter den vila

någon lägger armen runt dig
och någon vill skåla
men du ser på allting ovanifrån
och finner inget meningsfullt

ruset avtar långsamt och trots
att du vinglar till när du tar dig fram
i den svettiga och rökfyllda lokalen
så är du plågsamt medveten om allt
gapande och de utspillda ölglasen på golven

du finner din tillflyktsort på toaletten
som tackochlov inte har någon spegel
för du vill inte se hur du ser ut
efter en kväll som den här

det luktar illa och folk bankar
på dörren och
du undrar vad som är värst;
att vara ensam alldeles själv
eller att vara ensam i mängden