Första och enda gången jag såg dig var i januari i år. Jag fick ditt nummer, och kunde inte släppa tanken på att du skulle vara en del av min vår.
I början var jag säker på min sak och tog dagarna som de kom. Men i slutet gav jag upp och lät tankarna ta över dom.
Du fanns i mina tankar tjugofyrajsu, och jag önskar att jag hade kunnat reagera då så som jag reagerar nu.
Det fanns ingen framtid och egentligen är det bara patetiskt, att det jag såg som så vackert då, idag inte ens är ett minne som kan kallas episkt.
Du fastande i min hjärnas klister för att ingen förut hade varit där. Men jag ångrar nu att jag lät dig komma in och ta plats. Jag borde ha förstått att det skulle sluta så här.
Jag skriver ibland till dig i ren desperation, utan att inse vad jag sätter mig själv i för situation.
Vissa dagar är du trevlig och låter mig hållas, då hoppar jag runt på små moln och inser inte att du är tvåan som lät ettan nollas.
Jag skriver och väntar, men får aldrig svar. Sen ångrar jag mitt val tills endast ett tjockt rum av tankar finns kvar.
Jag säger gång på gång att det är över och slut, men fortsätter leta efter den vackra vägen ut.
Jag tror hela tiden att jag ska dela den med dig, och när jag ser vad jag skriver nu så blir jag så jävla förbannad på mig.
Du är ju egentligen bara en i mängden, och jag vet att jag kommer glömma dig i längden.
Men just nu ser jag bara dig, och jag vet vad det beror på. Du var den första som fastnade i mitt klister och med rädsla för att hamna utan känslor igen så tillåter jag inte dig att gå.
Jag har diskuterat med så många om vad som är rätt, men när jag hela tiden vänder på deras åsikter så blir det fan inte lätt.

Men idag så insåg jag att jag har tagit det för långt. Jag har tryckt in mig själv i ett hörn och nu har det blivit svårt att andas, väldigt trångt. Jag sitter här och skriver för att bli av med alla ord. Jag vill få ner mina tankar, bränna upp dom och kalla det för mord.


Jag har aldrig varit och jag är inte kär, nu slutar jag skriva och sätter punkt för det här.