Det är sent igen, lite för sent, jag måste gå upp tidigt imorgon, måste duscha och hinna med en buss, blir svårt att komma härifrån annars, eller svårt att komma härifrån och dit jag måste rättare sagt. Det är tyst igen. Elementet hörs lite mer än igår medan gatan täckt av glittrig och glashal is står tom nedanför fönstret. Det är sent när någon eller något knackar på fönstret, jag blir inte förvånad dock, det är ju bara andra våningen mitt fönster ligger på, att ta sig upp är den lätta biten. Det är när jag ser vem som knackar på fönstret som jag blir förvånad, den lätta biten är att ta sig upp, så länge man vet hur man gör, det är att komma ner som är den svåra biten… inte ens jag som bor här nere tycker det är lätt.

Det svarta ansiktet utanför fönstret ler mot mig, ögon tindrande likt stjärnor (eller kanske de var stjärnor som gnistrade som ögon, har aldrig riktigt tänkt på det) och hennes hår var spunnet av månens silverljus och vintergatans vita vägdamm. Det är Natalie, hon vill leka. Jag sneglar mot sängen och den förebrående boken bredvid, tidtabellen för bussen, en varmt röd bok, den blickar alvarligt på mig, bittra ögon av bläck och papper. Ansiktet med ögonen var inte där förut. Skuldkänslor väller upp inom mig och jag sneglar mot fönstret, Natalie ler mot mig med sina stjärne- ögon och hennes silverhår glimmar i natten. Jag tar ett djupt andetag och hör hur allting stannar, klockan och elementet, huset och den nya plaststolen som gnisslar lite, allting blir så tyst omkring mig, världen somnar, och jag står vaken.

Jag tar ett steg och känner hur mitt ansikte borstar undan lite damm, det hänger i luften, stillnat, stoppat, somnat. Boken bredvid sängen följer mig inte längre med blicken, ögonen på den blundar och jag hör ett mjukt fras eller rassel från sidorna, den sover, och den snarkar på böckers vis.
Jag vet hur snarkande böcker låter, för jag hör några som låter likadant från min bokhylla just nu, de sover också.

Prasslet av snarkande böcker rinner sakta genom rummet, det är lugnt, mjukt, nästan sövande, men jag somnar inte. Jag tar några steg till, det känns som att gå i ett duggregn, så fint att det inte går att se, fast det är torrt, inte kallt och fuktigt, det är någonting… annat.

Jag öppnar fönstret och Natalie ler mot mig, hon fnissar lekfullt, det låter som silverklockor och rimfrost. Sakta, sakta klättrar jag upp på fönsterkarmen och går ut, luften är kall, den låter fötterna sjunka lite när man tar ett steg, månen badar oss i silvervitt sken där den lyser och jag tittar på Natalie, hon blundar och njuter, hon ser så fridfull ut, jag får inte missa det här tillfället. Jag fyller mina händer med månsken och kramar en snöboll av silvrigt ljus. Tyst går jag några steg uppåt, medan Natalie inte ser, och sen kastar jag den.

Vi skrattar och springer uppåt i luften, ständigt uppåt, medan vi kastar snöbollar av månsken på varandra. Natalies skratt klingar genom natten, det låter som silverklockor och stjärnfall, som rimfrost och en uppsluppen bäck, vi slutar springa uppåt när Natalie kastar en månskensboll som får mig att snubbla över en stjärna när bollen exploderar i en kaskad av silver och vitt som sakta singlar ner mot jorden långt under oss, det är så det snöar.

Jag plockar upp stjärnan jag snubblade över, den lyser så starkt, den skiner och tindrar så underbart vackert där i min hand innan jag kastar den till Natalie. Hon fångar den med en hand. Stjärnans ljus sipprar fram mellan Natalies fingrar, som tycks gjorda av svart sammet, hon skrattar igen och säger att det kittlas innan hon kastar tillbaka den till mig.

Efter ett tag kommer vi överens, två händer; en poäng, höger hand; två poäng, vänster hand; tre poäng. Det är nog lite fusk att Natalie är vänsterhänt, men det tänker jag inte på. Det står sextio mot sjuttiotvå när vi slutar, det har gått ett tag nu, Natalie vann, vi bryr oss inte om det. Jag vinkar och säger hejdå till Natalie, hon ler tillbaka mot mig innan jag klättrar ner, och hem.

Snön ligger vit och tjock över världen medan jag går neråt genom den kalla luften, mitt fönster är fortfarande öppet och jag klättrar in, fast uppifrån.

När jag stänger fönstret bakom mig så vaknar jag, drömmen, jag kommer ihåg den från när jag var barn. Jag kan inte förstå hur jag kunnat glömma, eller, nej, jag glömde inte, jag... Jag växte bara ifrån allt, ifrån hela den världen.

Rummet är tyst, klockan sen länge borta, men ändå är det någonting som låter, ett mjukt prassel går igenom rummet, jag vet vad det är, bara böcker snarkar på det viset. Jag reser mig upp och hör hur någon knackar på fönstret, men ingen är där, samtidigt dras jag mot det kyliga glaset, mot väggen mot mörkret ute i natten. Jag öppnar fönstret och kryper sakta upp på fönsterbläcket. Försiktigt, försiktigt sätter jag sakta foten i luften, och då känner jag det, luften är kall, den låter fötterna sjunka lite när man tar ett steg.

Andlös står jag där, i luften, utanför mitt fönster på andra våningen och försöker förstå vad som händer, försöker hitta en förklaring när den träffar mig, rakt i bakhuvudet. En kaskad av silver och vitt stänker förbi mig på båda sidor av mitt ansikte innan ljuset faller till marken som snö och jag hör någon skratta, det låter som silverklockor och stjärnfall.