Han faller. Han känner smärtan i bröstet och huvudet får kontakt med marken. En sten var placerad just där. Smärtan leder upp till huvudet men finns också i bröstet där han blev skjuten. Han vet vad som har hänt, men inte varför. Nu ligger han där och börjar tänka tillbaka på sitt liv.

Han befinner sig på landet i sitt rum och tittar ut genom fönstret. Där ser han sina enda vänner. De hoppar från gren till gren och flyger fram och tillbaka. Hans föräldrar var mycket stränga och lät honom inte leka med någon, han kunde ju skada sig eller hamna i fel gäng och börja göra saker han inte fick. Han kanske skulle bli retad för att han sjöng. Han älskar att sjunga och gör det nästan hela tiden. Alla säger att han sjunger bra, hans föräldrar också. Föräldrarna vet inte om att han varje morgon leker med småfåglarna utanför fönstret.

Idag ska han göra något han aldrig gjort förut. Han sätter fötterna på fönsterbrädet och tar tag i grenen som sträcker sig förbi. Balansen försvinner nästan när han ställer sig upp på den. Han vet att han inte kan flyga som sina vänner men han måste få träffa dem på nära håll. Grenen svajar, eller är det bara inbillning? Nu har han kommit halvvägs och nervositeten börjar försvinna. Det kommer en snabb vindpust och de gröna löven som tidigare skymde solen flyttar på sig tillräckligt för att han ska bli bländad. Han känner inte längre grenen under sina fötter. Han faller. Allting gick så snabbt. Nu står han där helt oskadd på den gräsbeklädda marken. Han har ingen aning om vad som hände. Det finns ingen mjuk snö som han kan ha landat i, för det är ju sommar. Blicken söker sig upp till grenen som säkert är tre meter ovanför marken. En massa frågor snurrar runt i hans huvud och helt plötsligt hör han ett skott.

Han ryggar tillbaka och hör hur det ekar. Han har svårt att avgöra vart ljudet kom ifrån men det var i närheten. Ett till skott ljuder och även det ekar. Han spetsar öronen och gör sig beredd på nästa, men inget mer skott hörs. Det blir alldeles tyst, för tyst. Han står där och bara gapar men får plötsligt bråttom att berätta allt som hänt för sina föräldrar. De måste också ha hört skotten. Han bestämmer sig för att inte nämna något om att han har klättrat i trädet bara för att få träffa sina vänner.

Men föräldrarna är inte hemma. Varje dag tar de en promenad till sjön och stannar där i nästan en timme, så han antar att de är där. Han går ut och skyndar sig dit och på vägen passerar han en soptunna som han snabbt letar igenom. När han får syn på brödkanten spricker hans ansikte upp i ett leende för hans familj är mycket fattig så han är ofta väldigt hungrig. Han äter upp brödkanten och fortsätter mot sjön, men på vägen dit får han se en förfärlig syn. På stigen ser han båda sina föräldrar ligga ner med en röd fläck på bröstet. De har blivit skjutna, båda två. Leendet försvinner direkt. Hela hans kropp blir kall som is trots att solen steker över hela landskapet. Han skyndar sig fram, men det är för sent. Han böjer sig över dem och hans syn blir suddig. En tår faller, och sen en till. De var stränga men han älskade dem ändå. Han skakar som ett asplöv. Hur kunde detta hända? Vem ska ta hand om honom nu? Vart ska han bo?

Han är fortfarande chockad och förvirrad när han hör fotsteg från skogen. De kommer närmare. Han hoppas att det är någon som har hört skotten och är på väg hit för att hjälpa honom. Men när han hör ett vapen laddas om vet han direkt att han har fel. Helt plötsligt sticker en fot fram ur ett buskage och han vet att han måste skynda sig därifrån men han är som förstenad av rädsla. Framför honom uppenbarar sig en gestalt som, om möjligt får honom att bli ännu räddare än förut. Det är en lång man med ett gevär i händerna och stora bruna kängor på fötterna. Den man som alla djuren i skogen är rädda för, jägaren. Hans blick dyker direkt ner på honom, där han sitter lutad över sina föräldrar. Jägaren tar geväret och siktar mot honom. Som en reflex hoppar han undan och skottet missar med några centimeter. Jägaren siktar på honom igen och skottet är ännu närmare på att träffa honom. Han gör ett försök att ta sig därifrån men råkar snubbla på en sten. Nu kommer han att gå samma öde till mötes som sina föräldrar. Jägaren ler och trycker in avtryckaren men det hörs bara ett klick. Ammunitionen är slut så nu har han sin chans att fly därifrån. Han springer så fort han kan och plötsligt försvinner marken under hans fötter. Hans vingar flaxar i perfekt takt. Han har äntligen lärt sig att flyga. När han föll ner från trädet så föll han inte, han flög. Det var därför han inte skadade sig. Nu kan han flyga som sina vänner. Vinden blåser härligt mot hans ansikte när han plötsligt får höra det hemska ljudet igen. Den här gången högre än tidigare. Han känner hur han blir svag och förlorar höjd. Han har blivit skjuten.

Han faller. Han känner smärtan i bröstet och huvudet får kontakt med marken. En sten var placerad just där. Smärtan leder upp till huvudet men finns också i bröstet där han blev skjuten. Han vet vad som har hänt, men inte varför. Han använder sina sista krafter till att gömma sig bakom närmsta träd för han tänker inte sluta som middag. Han hör jägarens fotsteg komma närmare för att sedan stanna bara någon meter ifrån honom. Han håller andan och hoppas på att inte bli upptäckt. En nysning är på väg att bryta tystnaden och nu är det för sent. Han kunde inte hålla emot längre. Han nös.

Men jägaren hade redan gått. För en gångs skull hade han tur. Han kunde inte röra sig och han visste att han inte hade långt kvar att leva. Då hörde han några röster som han kände igen. Det var Hans vänner. Han hette ju Hans. Hans vänner. Det namnet han fick höra varje gång någon ville säga något till honom, Hans. Men vännerna hjälpte inte Hans. De bara stod där och tittade på honom. Sen började de backa och tillslut var de utom synhåll. Hans kunde inte ropa på hjälp för han hade ingen energi kvar. Han visste varför de gick. Hans föräldrar hade hotat dem varje gång de hade varit i närheten av honom så tillslut vågade de aldrig träffa Hans utomhus. Vännerna visste ju inte att hans föräldrar var döda. Hans slöt ögonen. Han hade inte haft ett bra liv men hade gärna velat leva längre. Han använde sin sista energi, som han egentligen inte hade, åt att göra det han älskade mest, nämligen sjunga. Sen tystnade han.