Jag trodde alltid att kaos var
något stort,
mäktigt.
Något som
får dig att bli galen,
tappa det logiska tänkandet.
Något spretande, aggressivt
som tvingar dig att falla på knä
i dina försök att slå dig fri.

Mitt kaos är inte sådant.
Mitt kaos är ett svart hål
som tar min energi.
Den tar mitt allt.
Den lämnar mig som ett apatiskt skal
liggande i fosterställning
med stirrande ögon.

Mitt kaos är inget
kvävande, tjockt moln
av ilska och frustration.
Mitt kaos är ett
stort, tomt, svart.
Den får mig att inse att
jag alltid var och alltid kommer vara
ingenting.
Då, och då.