Jag vill skriva om ett möte mellan två personer. Kanske en man och en kvinna som träffas på ett kafé. Mannen beställer en slät kopp kaffe och kvinnan kanske en latte. De sätter sig ner vid ett bord, medan de väntar på att kaffet ska komma in. Inget tilltugg har de beställt. De sätter sig nära fönstret, så att de kan se ut på gatan. Livet på gatan kan ju vara ett bra samtalsämne om, eller när, det blir sådär pinsamt tyst, har båda tänkt – men ingen vet att den andre tänkt det. De har knappt talats vid än.

Till en början blir det inte mycket prat av heller, eftersom de båda sitter tysta och väntar på att den andra ska börja. Kaffet kommer in innan ett ord egentligen har sagts. Det ligger en liten kaka på mannens fat – en sån där standardiserad kaka man får ibland när man beställer in kaffe. Kvinnan har inte fått någon. Det blir första samtalsämnet, men det dör fort ut. En stund senare går en lustigt klädd man förbi på gatan och föranleder nästa samtalsämne, som snabbt leder in i ett nytt om hur mycket lustigt folk man kan se på stan. Anekdoter dras om olika personer de båda har sett vid olika tillfällen. Det skrattas och stämningen lättas upp. Nu flyter samtalet på. De skrattar och ler åt varandra medan kaffet nästan glöms bort.

Anledningen till varför mannen och kvinnan träffas här på kaféet är inte helt klar. De känner varandra, men är knappast goda vänner. Just nu undrar de båda varför, eftersom de verkar komma så bra överens när de sitter här och samtalar och skämtar över en kopp kaffe. De får reda på hur det går med den andres karriär och liv i allmänhet. De har ju inte träffat varandra på ett tag, så de tar igen för svunnen tid. Båda måste medge för sig själva att de är lite avundsjuka på hur bra den andra verkar lyckas. En av dem talar fullständig sanning medan den andra förvränger sanningen litegrann, men vem som gör vad är egentligen inte viktigt. Båda parter tror blint på den andras ord och lyssnar intresserat.

Men samtalet dör ut samtidigt som både kaffet och anekdoterna tar slut och det känns därför inte som någon bra idé för någon av dem att beställa något mer. Utan att säga något noterar de istället i tystnad att den andra druckit upp medan de halvhjärtat försöker hålla liv i det lilla som finns kvar av samtalet. Mannen tar sen initiativet och greppar menande sin jacka i en ansats att trä på sig den. Han ser frågande på kvinnan som nickar. De båda klär på sig, betalar och går ut på gatan.

Ute snöar det och blåser lite kallt. Mannen måste böja sig ner och knyta sitt skosnöre och kvinnan står kvar och ser huttrande på medan han fumlar i den nyfallna, men djupa snön efter snörstumparna för att sedan med kalla fingrar knyta skon. Han reser sig upp.

”Jaha”, säger han med en på ytan säker röst som ändå avslöjar tvekan.

Kvinnan står tyst ett tag och ser växelvis på honom och växelvis förbi honom bort mot gatan åt det håll hon behöver gå för att komma hem. Hon tittar upp på mannen med ett halvleende men slår sedan ner blicken igen.

”Jag tror att vi ska åt samma håll”, säger han, ”jag ska till tunnelbanan och du ska väl gå hem, antar jag?”

”Ja”, säger hon, ”jo, det lär bli så.”

Mannen tänker säga något i stil med att de borde slå följe, men inser att det är för uppenbart och börjar bara gå istället. Kvinnan följer efter och är den som inleder nästa samtal efter ett tag.

”Synd det där med befordringen, men om den inte kom nu så kan den väl alltid komma senare, antar jag”.

”Jo, visst. Jag har ju inte gett upp hoppet, men man blir ju ändå lite modfälld när man planerar för något som inte sker i alla fall i slutändan”.

Hon begrundar lite och säger sedan, ”Du får ursäkta frågan, men jobbade du tillräckligt hårt för att bli befordrad, då?”

Mannen funderar och svarar till slut ett undvikande, ”Nja, jag vet faktiskt inte”, och lägger sedan till ett muttrande tyst, ”om jag ska vara ärlig.” Han suckar tyst.

De går under tystnad igen. Mannen, som var den som föreslog att de skulle träffas, börjar undra om han inte kunde spenderat eftermiddagen på ett trevligare sätt i all fall. Det verkade som en bra idé det här med fikat, men det gick inte så bra som han trodde. Konversationen flöt ju på ett tag, men nu går det knackigt igen. I ett försök att liva upp konversationen frågar han kvinnan vad det blir för mat för henne ikväll. Hon svarar att hon hade förberett för ett recept, men att hon inte vet om hon orkar och att hon kanske äter något mindre krävande i alla fall eftersom det är tråkigt att laga mat själv. Han funderar på att bjuda in sig själv till henne, men han hejdar sig. Hon kanske absolut inte vill. Då ska han ju för guds skull inte tvinga sig på. Istället går han vidare i tystnad, tittandes runt sig.

Tunnelbanestationen närmar sig och mannen börjar säga avskedsfraser och tackar kvinnan för sällskapet och för att hon ville följa med ut. Återigen är han nära, så nära, på att fråga henne om han inte kan följa med henne hem, eftersom de båda är ensamma. Frågan ligger på tungspetsen och kliar retande. Kvinnan har gett upp tanken helt. Mannen frågar inte. De skiljs åt och mannen går nedför trappan, sväljer frågan och kliar tungspetsen mot framtänderna. Han tänker på sin missade befordran. ”Jaja, jag jobbade väl helt enkelt inte tillräckligt hårt för att få den, antar jag”, är det sista han tänker innan han släpper tanken helt och istället funderar på vad han ska äta till middag. Det var ju planerat att han skulle äta någon annanstans ikväll.