En kvinna knuffas ut ur tåget
rakt fram ned på mage
så att glasögonen blir sneda
och det röda läppstiftet smetas ut
mot den gråa betongplattformen.

Alla går förbi, låtsasstressat
leker att de inte ser
hoppas att någon annan ska gå dit
så att de ska slippa lyfta på ögonbrynet
dra ut mp3-hörluren
och ringa polisen
för den här låten är ju så bra
och dessutom har den här dagen
redan varit jävligt jobbig.

Jag och en kille med bruna ögon
blir någon annan.

Hon sätter sig upp på bänken
eller nej vi lyfter upp henne
hon säger att hon heter M
och att hon inte mår så bra.
Hon brukar inte må så här
hon är bara lite ledsen.
Några tårar blandar sig med regnvattnet
i hennes vitblonda hår.
I handväskan har hon en rödvinsflaska
en skvätt kvar i botten
och två kort på sina barnbarn.

"Ring polisen!" skriker en kille
som går förbi utan att stanna
då blir M arg för vi ska inte ringa polisen
utan bara hennes man
som slår henne ibland
men är snäll innerst inne.

Mannen svarar, han är långt borta
låter frånvarande i mobilen
det sitter långt inne
när han frågar hur M mår.
Sen kommer den vuxna dottern
efter en iskall kvart på perrongen
och leder hem sin mamma
sakta steg för steg.

Vi skiljs jag och han brunögda
har ingenting att säga
kan inget mera göra
eller kan vi kanske det?

Jag tycker att det blåser kallare
när jag går hem i regnet
och jag tänker i min stillhet;
jag brukar inte heller må så här.