fångad
bunden
hållen i ensamhet.

Ingen ser hur jag mår eller känner
det känns som om jag kvävs inombords.
Hårdare och hårdare trycks jag ihop.
Snart kan jag inte andas längre.

Vill att folk ska se och höra,
men samtidigt vill jag inte att dem ska göra nått åt det.
Jag vill försöka själv
även fast jag har varit tvungen att göra det jämt.

Jag hör hur andra säger att dem ska hjälpa till
när det behövs
eller när jag vill.
Finns det någon sanning i det?

Jag trodde först på er,
att ni skulle finnas där.
Men när jag behövde er som mest,
då fanns ni inte där.

Det är detevärsta med vänner,
när dem säger så.
För när ska jag då veta,
vilka jag kan lita på?