Depression?
Ångest?
Vad kallas hennes åkomma?

Allt måste sannerligen ha ett namn.
Annars finns det inte.
Blir till ett påhitt som ingen tror på.
Tänk så finns det inget namn på det hon känner.
Ingen bot.
Tänk så måste hon leva såhär resten av sitt liv.
Orkar hon det?

Tänk om hon söker hjälp och de avfärdar henne,
tycker att hon är löjlig, överreagerar.
Vad gör hon då?
Hur går man vidare från det?

Det är på grund av detta som hon inte vågar söka hjälp.
Hon är rädd att hon är normal.
Att det är så det ska vara.
Att alla känner på detta sätt och inget finns att göra.
Nej, det hade hon inte orkat.
Då hade hon gått under.

Tanken på att känna sig sämre,
må sämre,
vara sämre än hon redan är,
skrämmer.
Gör henne obeskrivligt rädd.
Ökar hennes ångest,
får henne än mer illamående.

Då är det bättre att inte veta.
Bättre att må dåligt.
Hoppas att hjälpen kommer av sig själv,
att någon märker att något är fel.

Men ingen märker,
ingen säger något.
Då är det nog normalt.

Eller?

Söker hon hjälp så kommer de skratta
och säga att detta är helt normala känslor.
Skärp dig, det går över..!