Hon vill inte göra någon besviken.
Ändå gör hon detta hela tiden.
Ångesten ökar när hon tänker på det.
Hon vill vara så som alla förväntar sig att hon ska vara.
Stark och pigg.
Ung.
Men hon känner sig gammal, uråldrig, svag.
Hon behöver hjälp och hon vet det.
Hon är rädd att hon annars kommer göra något dumt,
göra något som hon inte vill.
Något som kommer skada andra mer än henne själv.
Skada de oskyldiga som inget vet, inget kan veta.
Att skada sig själv är inte det hon är mest rädd för.
Hon är rädd för att de hon älskar kommer bli arga,
ledsna,
känna likadant som hon gör nu- på grund av henne.
Hon vet att det inte gått så långt att hon skulle
kunna göra något så desperat än,
men är rädd att det är dit det är på väg.

Hon känner hur allt byggs upp mer och mer för varje dag.
Pressen ökar,
ångesten ökar.
Känslostormarna blir större.
Känslan av att sitta fast blir mer och mer påtaglig.
Känslan av att hon inte kan ta sig loss
hur mycket hon än försöker.

Känslan av att vara fängslad.