När allt är blött och kallt, och alla lägger sig under täcket och försvinner.
Det är då vi sätter oss upp och skriver ner alla känslor.
Det är då vi skapar meningar av det kalla och blöta och gör det varmt och torrt.
Vi har en förmåga nämligen, vi poeter. Vi kan göra det sorgliga till något vackert.
Vi kan göra det kalla till något varmt.
Vi kan rimma ihop trasiga ord och meningar så att det klingar vackert, trots att orden i sig skriker ensamhet och förtvivlan.
Vi kan få ner alla känslor för stunden i en och samma text.
Allt vi har ryms på papper. Vi kan sen titta på det objektivt, och se det som en fin text, och inte bara massa surrande tankar som gör uppror.

Jag tror på oss poeter. Vi vågar sätta ord på den här världen.