Ibland lever vi i bubblor, glömmer bort att andas. Kippar efter luft, vaknar, undrar var livet tog vägen. Egentligen.

Vi är alla maskrosbarn som mer eller mindre dunkar huvudet i väggen någon gång, undrar hur allt kunde gå så fruktansvärt snett.

Och saknar du mig, när löven faller till marken, när gräset blir gult, när vinden blir frostig?

Jag saknar dig ibland, bara ibland, alltid ibland. Saknar dig, inte för att du var bra eller fin eller snäll eller någonting alls överhuvudtaget, men för att jag bara undrar. Fortfarande.

För vet du att jag är kär nu. Ja, jag är kär nu. Jag är kär i någon annan än du. Han är bra och fin och snäll och den allra bästa i hela världen. Vi brukar se på film tillsammans, sent om nätterna. Han brukar försöka hålla mig vaken för han tycker livet är tråkigt när jag sover.

Så. Jag saknar dig inte längre, jag saknar bara honom. Det finaste som finns.

När livet sen leker och allt är underbart och varmt och skönt och mörkt och mysigt, så dyker du upp någonstans som jag har glömt. I alla fall. Fastän jag inte saknar dig, för det gör jag inte.

Du ropar efter mig som om jag vore den enda, men det är jag inte, det kan jag inte vara. För du valde någon annan, eller något annat. Jag vet inte, jag har aldrig riktigt vetat. Du var alltid så konstig.

Många långa dagar väntar, men inga långa nätter för jag somnar så fort det mörknar och det gör det ganska tidigt så här års.

Och tänk att jag fortfarande inte har köpt mig några vettiga vinterskor. Snart kommer snön och vad gör man då. Dubbla sockor hjälper lite men inte tillräckligt.

Jag gråter ibland för larviga saker. Som blöta strumpor och obekväma trosor.

Ja, vi är alla våra egna offer vare sig vi vill det eller ej. Men det är bra att ha någon där som kan rädda en från sig själv (jag menar inte dig för jag saknar inte dig längre, jag lovar, jag saknar honom).