”Det är inte lätt”, svarar jag som för att prata förbi honom. Jag orkar inte höra mer om att han inte förstår vad han gör här, orkar inte förklara fler gånger.

”Det är inte lätt”, svarar jag. Lite som att dumförklara honom. Jag, 22-årig student som tror mig sett det mesta men som i själva verket inte sett ett dyft, pratar förbi och dumförklarar honom, 81-årig pensionär. Han som har levt ett helt liv, som har känt, älskat, förlorat, längtat och saknat. Han blir dumförklarad av mig, trött 22-åring som tror sig veta allt, ha hela världen uträknad.

”Det är inte lätt”, säger jag. ”Nej, det är inte lätt”, svarar han. Jag blir lite ställd. ”Det är inte lätt när man mister förståndet”, fortsätter han. Sorgsen blick. Undrande. Sökande. Efter tröst, förståelse, empati, något mer än min tomma, arbetsskadade blick när jag säger att det inte är lätt, utan att ha en aning om vad som är svårt.