Den vita dörrkanten kändes stel och kall under mina blodröda krampaktigt ihoptryckta fingrar.
Jag försökte tänka på allt annat än paniken som hamrade likt tusen hantverkare i mitt bröst, men väggarna, lika vita som dörren, släppte inte mig med blicken.
Golvet, blank och skinande lyste upp vägen till hjärtat av min rädsla.
Jag dränktes i den enda tår som rann ner för mitt torra ansikte.
Försvann i djupet av mina minnen medans solen sken genom fönsterrutan.
Det var en vacker dag.
Jag var glad att den lyste på dig, dina ben, dina armar
Du såg så lugn ut trots tröttheten som måste ha legat som en mur runt dina tankar
Mellan dig och mig låg det en yta av framtid inte ännu skriven.
Och för vare steg växte jag i åldern tills en kvinna stod framför dig där förut ett barn levde.
Jag kollade ner på dig medans du sov och hörde sjuksköterskan sakta ställa sig bredvid mig.
Dina ögonlock fladdrade till och ljuset i rummet fick din ögonfärg att ljusna.
Du ler när du ser mig och sträcker ut armarna
Dem första orden jag yttrar lämnar min mun när jag trycks mot din hals.
”god morgon pappa”