och undrar du aldrig
över taggbuskar och rosenröda kinder
svarta moln och skimrande solkatter

vi är alla hemlösa
liggandes på fruset gräs
gråtandes över glömda "kom ihåg"-lappar
vilsna – förlorade
tills vi lär oss älska igen

men i ett rosa virrvarr
i ett enda litet andetag
ska vi leva i symbios
du och jag – vi och dom
och det blir aldrig igen som förr

så jag undrar om du undrar
kanske lite, kanske ingenting alls
över taggbuskar och rosenröda kinder
svarta moln och skimrande solkatter

jag undrar alltid om du aldrig undrar
vem som trampade ihjäl oss
vem som trasade sönder det vi var