Att känna glädje var något hon sällan fick uppleva. Enbart korta moment brukade falla in i hennes liv. Korta stunder av lycka. Som exempelvis en äldre mans småleende, en soluppgång eller bara något så litet i livet som en reflektion skapat av ett glas i solen. Jag ska berätta om en dag då hennes ansikte strålade. Och det var inte solen som fick det att stråla. Klockan var fyra, ja kanske halv fem, tiden är obetydlig för dig. Hon såg en man, tio meter bort ,gående emot henne. Bara siluetten av honom där, mitt på torget. Han tittade upp, hon tittade ner och deras blickar möttes. Deras leenden går ej att framställa... Det går bara att med eget sinne förstå och visualisera. Endast en minut... varade kontakten. Fullkomligt Frigörande först och sedan kom en följdeeffekt. En stund av tillfällig lycka.. Han försvann runt hörnet och då omvandlades leendet till gråt. Hänförd av lyckorusets korta minut blev det omöjligt för henne att hålla gråtet tillbaka. Hon visste vad lycka var men bara i korta sekvenser. Den långvariga får hon aldrig känna med honom, men det vet hon inte om ännu och det kanske är bäst att vi låter det vara så...