Jag tycker det är likaväl grymt som litet lustigt hur känslorna kan spela en spratt.

Hur man kan tycka att världen är kall och hård när folk inte 'har tid' trots att man själv inte alltid kan vara 'som tillgänglig'.

Men när folk är som i 'störst behov' av ens röst, ens närvaro, att kunna smyga sin hand i sin egen öppna.

Ja, då kan man kanske inte finnas där alltid och det är förstås trist att någon då skall behöva uppleva det som att en kall hand kramar deras hjärta och ensamhetens alla 'monster', tankar på livets hårda sidor, bryter sig in i ens själ och gör sig hemmastadda.