Ilskan sprutar och spills som blodet från ett pistolskott.
Det rinner.
Vätskan väger smärtan på en våg av förödmjukelse, riktat mot mig själv.
Jag är skjuten, på den gråa gatan vid dem brun betong husen.
Jag är skjuten och det blöder tills andningen flämtar efter syre, liv som dämpar, pausar plågans rullband.
Oh, det gör ont, så vidrigt ont, att jag svimmar av med öppna ögon och ser vårt gemensamma liv passera förbi lyckans portar ända ner till helvetets grind, där välkomstskylten står skriven med min namnteckning på understa raden.
Jag spottar och fräser i hämningsfull plåga och lovar gudarna och alla som vill höra att en dag dra ner dig in till mitt lidande som tagit en sådan fruktansfärd form och gjort mig oigenkännlig, även för mig själv.
DU…..ja du..du den man som gick förbi mig med hennes hand i din, ignorerade mina skrik efter nåd, efter hjälp!!
Hånet mot mig var tatuerat i leendet på hennes ansikte som aldrig kollade bakåt även då dina ögon möte mina.
Jag är ett djur idag, ett lik utan värde, på mina händer och knän, skakandes för repet runt min hals.
Jag hatar vad du gjort mig till, jag hatar kärlekens bojor, som släpat min döda kropp till korset.
Jag hatar henne med hennes röda matta av vedervärdig stroppighet.
Om Darwin ändå hade sett mig hade han plockat upp mig och lagt mig på sitt examination bord idag, en så egendomlig art hade han muttrat… hon är född utan skydd? med hjärtat i handen och känslorna i en genomskinlig burk? Stackars djur…stackars, stackars, djur..