På parkbänken en solig september dag, sitter jag ett kylt säte, medan änderna sover under sina vingar.
Det är kallt nu på morgonen och mina kinder är rosiga från strålarna som skiner ner.
Tankarna flyger och far, jagar varandra i luften framför mina ögon.
Platsen är gammal, omgivningen som en vis gammal man med sin kvinna vid sin sida som betraktar mig och sitt hem i road stillhet.
Jag brukade alltid säga att jag aldrig var själv för dem som frågade.
Det är svårt att kännas sig helt ensam när marken blivit trappad på i århundraden och min fantasi kan se spåren i en klar illusion när tystanden ligger tungt.
Jag kan se dem tydligt framför mig, 1700-tals kvinnorna vandrandes runt i sina vackra klänningar.
Talandes om livet och dagen, timmen och minuten.
Ett teaterspel som ger mig perspektiv i stundens hetta, för att försvinna där soluppgången slutar.
Jag är aldrig själv, har jag aldrig var i den platsen.
Änderna sover fortfarande under sina vackra fjädrar, nomader, Sienare som flyger sin rutt och återkommer generation efter generation till samma dam, sover framför kvinnor på parkbänkarna.
Deras folkvisor om platser besökte hade jag velat höra.
Velat veta att det för länge sedan fanns en kvinna precis som mig själv som satt där varje morgon på sin kylda bänk och betraktade parken med sin klänning fallandes runt hennes fötter.
Velat veta om deras förfäder betraktade henne som underlig med hennes drömmande ögon, där men inte riktigt närvarande.
Slottet står i vänlig skugga, med sin vackra fasad, sminkad i sin tids prakt.
Jag lyfter på min arm i min vanliga hälsning.
Bara ännu i människlig själ på sitt dagliga besök.
Jag niger och bockar, sätter min ipod i öronen.
Dagen har börjat, det är dags att ge sig av.