Nu har jag kommit på vad som inne i mig känt fel
då jag gått runt och runt i timmar
med mina tankar i lågor och minnen i spratt och spel
lindat bomull kring barndomsåren och idoliserat mig själv
ja, jag vet
jag har svårt att komma över min sentimentalitet
starka karaktärer
yviga personligheter
lämnat stora spår i min identitet
svårt att släppa dem och lägga nya
eller inte uppskatta de nya tillräckligt
det har fått mig att längta efter det gamla
istället för att blicka framåt
får man någonsin uppleva det gamla igen?
nej men behövs det
när man kan få uppleva framtida njuting
av nya starka och yviga personligheter
jag måste uppleva starkare saker för att kunna begrava det gamla
som jag älskat, hatat och velat om så mycket
....och det måste vara något riktigt stort

Kanske är det så att jag inte känner mig bekväm i mitt eget skinn
att jag längtar då jag inte brydde mig om utseende och skinn
jag menar inte utseendefixerning
utan då jag accepterade mig som den människa jag var
nu har jag svårt att se hur min kropp skulle kunna ta den plats jag tar
den insikten kom i samma veva som folk började kalla mig kvinna och jag blev upplyst om ojämställdheten
jag läste mellan raderna
och där ordet kvinna var infogat
förstod jag vad jag var

(kanske är det så att jag tar det förflutna och annat på för stort allvar)