I brist på annat faller vi in i oss själva.
Det hörs ännu ekon i oss, av de andra, av de vi var en gång, innan regnet började, innan åskan bredde ut sig.
De tidigare försöken. De vi som nu sedan länge har dragit bort.
I skuggan gömmer vi oss.
Ett tag, under några år, kände jag mig vara i mitten, i centrum för i alla fall något, även om jag inte minns exakt vad. Det gick fort över. Jag har redan dragit mig undan, till den här platsen, vid sidan av, dit ljuset inte når mer än under några minuter per dygn. Det är inte så illa.
Snart ska jag försvinna utan en blick omkring mig. Mina ögon ska då, precis som nu, vara riktade inåt. Det enda som på allvar intresserar mig är
jag själv.
Du står intill mig. Orolig som ett djur, eller otålig som ett barn. En stund till blir du säkert kvar, några sekunder i alla fall, eller ett par år, jag vet inte vad som är troligast.
Lyssnar jag noga, blundar jag noga, hör jag ännu ekot av dig som du en gång var, av mig som jag en gång var.
I brist på annat faller vi in i oss själva.