I den gröna skålen såg jag universum. De små, små bubblorna som lekte i glaset var precis som månens yta och jag visste att skålen, om man vände den upp och ner, var tillverkad för avancerade observationer av planetsystemet.

Mor tyckte inte att jag skulle leka rymden med skålen. Hon och jag var helt överens om att en stor, bubblig glasskål var värdefull, men bara jag hade förstått varför.

---

Ta dig an!

Får man leka med universum eller går det sönder?
Där bubblorna i glaset upptäcks med att stå stilla.
Som lägenhetens stängda dörrar. Är du där inne?
Jag står här ute.
Jag väntar.
Gud, formade du rymden som en skimrande skål?
Rymmer den mig? Jag vet inte om jag tål
att stängas ute av dina dörrar.
Kanske föddes jag i glassplittret efter andras lek
jag ber dig, Gud att foga samman.