Igår, det var igår som jag lät henne bjuda mig på lunch, vi får ut mycket av det båda två. Jag sparar pengar och hon får en lyssnare som berikar hennes liv. Monica berättar alltid om sina storslagna planer om framtiden, hur rik hon kommer att bli, hur vackert hennes hem kommer att vara, hur fint hennes bröllop ser ut att bli. Monica är en av mina vänner som lever mest i framtiden och hon gör det bra. Jag har försökt att vara som Monica, leva där i framtiden och alltid se framåt men det stupar redan på söndagskvällen. Söndagkvällarna brukar vara de dagar som jag bestämmer mig för att under den kommande veckan träna hårdare, äta bättre och inte springa i tid och otid på pubar och klubbar. Jag bestämmer mig alltid för att äta lätta luncher och när jag gör det kommer min hunger alltid smygande på kvällen och sedan sitter jag där med en pizza. Monica är en av dom som vet hur livet kommer att se ut, inte hur det ser ut, utan hur fantastiskt underbart det kommer att bli. Monica är alltid glad och gränsar till onaturligt lättsam. Ibland när hon gärna diskuterar mina valmöjligheter av män bland hennes närmsta vänner, för Monica har väldigt många nära vänner sitter jag ofta bara och funderar på vad hon har för ansiktskräm, hur mycket hennes senaste botox kostade och om det var värt det. Monica skulle mycket väl kunna bo på Östermalm men det gör hon inte, inte ännu men jag tror att det är dit hon strävar. Östermalm är hennes mål. Monica skulle aldrig åka kommunalt, hon tar en taxi, det är lyx säger hon. Det är lyx att åka taxi ensam. Jag tycker om att åka kommunalt, jag tycker om att sitta på linje 17 och fundera på människor, jag tycker om att inte vara ensam. Monica avskyr människor som inte passar hennes världsbild ändå bjuder hon mig som sin absolut närmsta vän till sitt bröllop. Det kommer att vara magnifikt och stora delar av den klass hon tillhör kommer att vara på plats. Och så jag. Jag kommer att placeras precis där hon vill ha mig, det är därför vi alltid återkommer till detta förtjusande ämne, hennes manliga singelvänner som skulle ge sitt vänstra lillfinger för att få träffa mig. Jag vill inte träffa någon, jag vill möta någon. Inte någon som skulle offra sitt lillfinger. Vad skulle jag ha för nytta av det? Jag vill möta någon som kan ge mig ett bankande hjärta, ett nu och ett här är vi. Jag skulle önska att någon skulle tilltala mig med ett "Du, jag har hittat all referenslitteratur ang fysik och dig vill jag klyva atomer med" Luncherna med Monica brukar sluta med att vi bestämmer oss för att efter mitt arbete träffas över ett glas vin och prata vidare. Av någon konstig anledning brukar alltid en av hennes singelvänner dyka upp och sätta sig ner vid vårat bord för att konversera artigt. Verkar det vara en man som är villig att offra sitt vänstra lillfinger?, det är vad jag brukar tänka. Jag brukar tänka på att jag vill inte alls vara någon som är singel, någon som sitter ensam om nätterna och räknar ut saker, vill inte vara någon som tittar på romantiska filmer och stänger av för att hävda att man får röda ögon om man tittar för mycket, att romantik är överskattat. Jag vill inte vara någon som dricker thé i soffan och läser hur mycket vackra dikter som helst om kärlek på en sida för poeter. Jag har inte talat om för Monica att jag skriver. Monica vet mycket väl att det skulle jag aldrig göra, skriva så att andra skulle kunna läsa. Monica vet att jag lever ett perfekt singelliv utan att behöva ta hänsyn till någon annan. Monica vet inte att jag vill ta hänsyn, att jag gärna väntar på att någon ska bli klar inne på toaletten, att någon stökar till i min säng, att jag vill ha en felklämd tandkrämstub i badrumsskåpet, att jag mest av allt vill höra någon annan andas, någon annan än jag själv.