Det borde ha varit vi, sådana tankar leder en lätt in på fel spår när man under morgonens första försök att stiga upp över hustaken sitter i grubbel över hur något som borde ha varit aldrig blev. Spår. Jag var nog en blodhund som sniffade upp rätt doft vid fel tillfälle. Jag borde ha förstått när din tandborste aldrig flyttade in, utan tappert låg kvar i sitt resetui, då borde jag ha förstått att du inte var vi med mig. Eller att du bytte kläder innan du gick ifrån mig om kvällarna eller de tidiga morgontimmarna, kläder i dubbel uppsättning. Men jag var oseende för ditt beteende, jag längtade för mycket för att uppfatta allt du gjorde. Jag undrar ibland om jag trots min gedigna utbildning ansågs vara en dåre, en sinnesslö akademiker, ibland fick jag för mig att du kanske någonstans älskade mig, men så här efteråt vet jag vad som drev dig. Det var att du alltid fick vara dig själv med mig och jag fick aldrig bli vi med någon. Nu när solen ändå tycks sträcka på sig där ute finns det ingenting att dröja sig kvar vid. Man kan inte lura sig själv hur länge som helst. Jag vill inte vara vi med någon, ibland räcker det bara med närhet.