Klockan är tolv och kyrkan är öppen. Jag är ledig, har ingenting att säga. Jag är en sluten mussla i ett rasande storstadstempo. Jag har ingenting att säga, bara en inneboende glömd obefläckad saknad, ett pågående sammanbrott av ensamhet. Vill nå fram till dig med en plötslig refräng,kanske vara något du kan fästa orden på. Klockan är tolv och kyrkan är öppen, jag är singel men inte desperat. Det finns sådant som måste försvaga det uppbyggda inuti mig, vad det är vet jag ännu inte. Jag är rädd för att jag inte vet så mycket om hur det egentligen ska vara. Hjälper det om jag tar på mig skammen och rädslan över en förlorad kärlek? Och var det kärlek? Skulle jag i så fall inte gråta? Skulle jag inte känna den där hjärtesorgen alla beskriver så ingående? Skulle inte mitt hjärta brista? Jag kanske inte har något hjärta att tala om? Jag kanske bara är ett system, en kombination av dna och celler som följer modetidningarnas usla råd om förhållanden och dieter? Jag kanske är DR. Phils värsta gäst eller uppdrag gransknings bästa scoop någonsin? Jag vet att jag med all säkehet är Boutique de Chocolats bästa kund. Och att heliga Maria knappast var mer oskuld än jag är.