Jag ber, snälla du, gråt inte, dina tårar faller mellan mina fingrar och blöter ner mina händer.
Ditt hår så mjukt, så vackert, klistrar sig runt ditt ansikte, med du märker inget, du ser inget.
Om nättera ljuder din smärta genom dörröppningen så ensam.
Stutsar från vägg till vägg tills den lägger sig framför golvet vid mina fötter.
Jag, drunknande i min hjälplösa medkänsla, kan inte göra annat att hoppas att min närvaro gör världen mindre ensam.
Dina ord darrar och fryser vid dina torra läppar, kämpar sig upp din hals för att lägga sig i mina armar.
Jag älskar dig men jag bryts snart itu.
På sidan i fosterställning skapar din siluett skuggmönster på väggarna, likt ett teaterspel som lever på din andning.
Dem små rörelserna, incidenter i sagans historia.
Din saga.
Du sover nu med änglars vingar utanför ditt fönster, jag ser dem varje natt.
Dem ger mig hopp.
I morgondagens kommande uppstigning höjer dem sitt svärd mot alla dina plågor.
Du överlever ännu en dag, på nakna marker.