När bönen sover sött inuti viskande vågors dans, ligger hjärtat i en blå dvala, långt från strömars virvlande stryptag.
Mörkblå mattors skapar palats under midnatts månes splittrade sken, tusen landskap i evigheten och längre, djupare, bortom förstånd och fantasi.
Den första drömmaren med skönhetens tidlösa mjukhet glänsande under universums evigt expanderande famn.
Ögonen tindrar bevakande under skeppens valfärdande gång, pratar och viskar, sjunger och dansar, framför havets män.
Deras kärlek och deras lycka flämtar i bröstkorgen när förälskelsen slår till och dem är förlorade, förlorade för alltid för moder jord, på knä med huvudet böjt vid fören under stjärnorna.
Rösten får ögonen att svida i berörda tårar, sväljer saltet och läser bort bördan som låtit än bli hängd.
För bortom materiella tings temporära vistelse, bortom åren med siffror sydda på sin axel.
När ögonen inte kan se längre, inte kan sträcka sig, men ändå längtar med en åtrå brännande.
Då från bryggan vid stadens hamn, kan denna landbo se, att ditt hjärta lyser blått.