Mina kusiner skulle komma i helgen. Jag hade en ny silvrig, tjusig kamera. Den lekte vi med när mina kusiner, Vanessa och John kom en timme senare. Redan på den tiden, när vi var runt sju, åtta år så ville jag plåga mig själv. Jag tog efter min kompis, Linn i beteendet. När hon inte fick som hon ville, la hon sig ner på asfalten och sa att hon ville bli ihjälkörd av en bil. Jag gjorde likadant mitt framför ögonen på mina kusiner. Jag sa att jag ville dö. Bli påkörd av en bil, där jag låg raklång på vägen. Därefter låtsades jag att de röda blommorna var knivar som jag kastade på mig själv. Jag sa att jag skulle döda mig själv med blommorna, som i mitt huvud var knivar. Min kusin trodde jag skämtade. ”Mischa”, skrek hon skrattande. ”Nu försöker Mary döda sig med blommorna!”. Mischa blev inte alls glad av åsynen att hennes dotter lekte med döden och vår sådär makaber. ”Nu lägger du av genast!”. Hon gav mig en arg blick och serverade saft. Jag sprang fram till biggaråträdet och smakade på den lilla röda goda frukten. Sedan sprang jag fram till bordet och såg att en geting råkat parkera sig i mitt saftglas och nu drunknade i saften. Jag önskade för ett ögonblick att den getingen var jag.

Livet hänger på en skör tråd, men när jag var liten tänkte jag inte på att jag skulle befinna mig så nära den gränsen några år senare. Jag och min mammas kompis dotter, Cassandra skulle plantera blommor, men jorden geggade ner sig, och istället gav vi upp och satte fötterna i den geggiga jorden istället, och smetade ner oss fullständigt. Jag märkte att den lilla tjejen i grannhuset kikade upp ovanför häcken som omgav huset, och tittade på oss. Mischa sade till oss att fråga tjejen om hon ville vara med. ”Vill du leka?” frågade jag, och tjejen kom över. ”Jag heter Ann och har flyttat hit från Borås” förklarade tjejen när hon kommit över. Jag nickade instämmande, och mina fötter var gyttjiga av planteringsjorden. Ann sa sarkastiskt och lite retsamt att vi minsann fick ta och bada fötterna innan vi lekte med henne. Hon ville inte bli smutsig. Efter några dagars lek med Ann märkte jag att hennes mamma, inte alls tyckte om mig. Vad jag hade gjort, vet jag inte. Jag var nog bara en underlig människa, och underliga människor är aldrig bra. Jag fick väldigt sällan vara hemma hos Ann för hennes mamma. Hennes mamma ville hålla mig därifrån. Antingen fick jag och Ann vara hemma hos mig, eller så fick vi vara ute. Vi umgicks mycket med Daniela, en granntjej som var lite lätt handikappad. Anns mamma sade en gång om Daniela ”Den tjejen tänker inte lika långt som andra”, lite sådär lagom föraktfullt. När jag märkte mer och mer hur lite varken Ann, eller Cassandra ville vara med mig, så umgicks jag nästan bara med Daniela. Hon var lite lätt utvecklingsstörd, men det betydde inte att hon inte var intelligent. Jag, Daniela och min syster brukade leka en lek som hette land och rike, på lekplatsen. Vi hade också ett ställe som var omgivet av garage som vi kallade ekoplatsen. Det var för att det ekade där.

Men jag kände redan som liten hur oerhört fel allting var. Barnen i skolan föraktade mig, jag föraktade nästan mig själv. Mina humörsvängningar blev allt jobbigare, och folk stirrade på mig när jag blev hysterisk. När jag väl kommit hem blev jag livrädd. Jag visste att mamma inte tvekade att ta till fysisk metod för att få mig att skämmas över att jag fått ett utbrott offentligt. ”Varför ska du gapa och skrika så för? De tror ju att du är helt galen!”. Mamma sa det hårt och föraktfullt. Jag hade knappt tid att tänka på att jag faktiskt fått människors blickar på mig. Jag bara gjorde. Jag hade inte tid att tänka på andra hela tiden.

Men jag gick inte om tvåan. Jag började trean och fick en mycket sträng klassföreståndare. En barsk dam som hette Gertrud. Hon gillade inte oss barn, verkligen inte mig. Hon använde ord som gjorde mig rädd, och sade saker som kanske inte var menat att vara elaka, men som ändå framstod som det. Hon var ganska klumpig. Hon sa en gång på ett föräldrasamtal ”Jag har slagit mitt huvud blodigt på det här med att tjejerna ska kunna leka tillsammans”. Det uttrycket ”har slagit huvudet blodigt”, fick mig att rysa. De andra tjejerna hade inte någon som helst lust att vara med mig, därför hade jag slutat följa efter dem, eller ens försöka ta kontakt med dem. Men då hade jag istället fått ännu mer press från lärarna att jag skulle gå och leka med de andra barnen.