...säger kvinnan i ett teveprogram om möjliga metoder att vara förälder på.
- Om jag ser min dotter närma sig spisen då den är på så springer jag inte genast fram och försöker hindra henne. Vill hon prova hur det är att lägga ett finger på den varma plattan så måste hon få göra det. Då kommer hon att lära sig av sina erfarenheter istället för att jag bara säger hur saker och ting är eller kan vara.

Jag blev förstås chockad när jag först såg det där programmet. Men sedan kom jag på att det där kanske är en bra metod. Att inte skydda barnen annat än när det är bara alltför farligt. Som på perrongen när man väntar på tåget, vid ett övergångsställe och liknande. De flesta olyckor sker ju ändå i hemmet, så varför inte låta dem lära sig för livet i denna skyddade miljö?

Att man själv stundom fått lära sig reglerna i livets hårda skola kan vara en bra sak, om man låter även barnen följa i dessa som fotspår. Livet är ju ändå en enda lång räcka av möjligheter att lära sig bemästra både sig själv och de situationer som uppstår. Kanske kan man stöta på svårigheter då det gäller att tämja en soluppgång. Men med någon träning, tidiga mornar vid havet, går det att få den att uppenbara sig de allra flesta av morgnar.

Som blivande poet på en sajt som denna handlar det ju även om att ta stötar och klara av att ta kritik, på texterna. Att man får kritik även på sin egen person kan förstås kännas oförklarligt. Men man får ha förståelse för det möjligt unga släktet, om det är de som kritiserar en. Om en eller annan kärring eller gubbstruts skulle sticka ut hakan så får man väl lära sig en smula självkontroll av även sådana strapatser. Tarmen och blåsan lär sig ju kroppen att kontrollera, då vore det väl också själva fan också om inte... ...jag tycker mig här höra telefonen ringa, måste skynda mig till köket. Men det var trevligt att talas vid. Vi måste absolut (inte) göra om det någon gång.

Vänligen
(oläslig namnteckning)