Jag vill kunna se utan att jag är tvungen att vara blind.
Jag vill att mitt hjärta ska sluta ha denna smärta, när jag ändå
vet att allt är bra. Jag tänker inte på det som har varit, men jag är ändå
tvungen att tänka på det som har stärkt min själ från grunden.
Jag vill kunna se världen som jag såg den förut, jag vill kunna
känna mig trygg hos dom som jag alltid har känt mig levande hos.
Jag vill aldrig sluta kämpa, även fast tålamodet säger att jag ska det.
...Kan jag leva med denna smärta, för länge?