Jag kom mig iväg en dag till ett hus med stora genomskinliga fönster, ett stenkast från en mindre sjö. Gott och väl där inne löste jag biljett, gick mig väg till omklädningsrummet, tog av mig ytterkläderna vilka jag hängde in i ett skåp vilket jag nogsamt låste. Därefter gick jag mig väg till duschrummet. Tvagade mig noga som brukligt är. Klädde om för badet sedan jag torkat mig nödtorftigt. Sedan jag tillbringat någon timme i bassängen kände jag för en kopp hett och gick mot några bord där det satt folk i ett slags uniform. Då jag var klar med min beställning och slagit mig ned vid ett i övrigt tomt bord, satt jag och filosoferte en smula innan jag kom mig för med att slå mig i slang med dem jag betraktade som personalen. Jag tog sikte på en bredaxlad karl och fyrade av mina frågor.
- Det här är väl ett badhus?
- Ja. Självklart. Svarade mannen, efter att en kort stund sett något konfunderad ut.
- Mmmm. Och du jobbar som...?
- Jag jobbar som badvakt.
- Vad innebär det?
- Jag är badvakt. Någonting av lätt irritation hade smugit sig in i hans i övrigt tålmodiga röst.
- Jo just det. Får jag fråga vilka dina uppgifter är?
- Har du några klagomål?
- Ni sitter fyra stycken här och fikar. Är ni fler i huset? Som jobbar just här och nu?
- Nej, fan. Berit står i kassan. Du kan se henne här ifrån.
- Är hon också badvakt?
- Ja, vi turas om att stå i kassan.
- Byter ni dassrullar, städar och så vidare?
- Du var mig en nyfiken fan. Det där är städarnas jobb.
- Vad gör ni när ni inte står i kassan eller sitter och fikar?
- Vi har hand om badutrustningen, flytgrejor till ungarna och sånt. Ser till att badgästerna sköter sig. Vi låser upp på morgnarna och låser huset på kvällarna.
- Om någon i bassängen skulle drunkna...?
- Ingen har någonsin drunknat i den här simhallen, ingen har bastat ihjäl sig heller under den tid jag jobbat här och det är väl en sex år nu i februari.
- Ja, det är ju bara augusti än.
- Ja. Är det någon som har klagat på något?
- Är det här ett kommunalt bad?
- Ja, vad fan, det tror jag väl. Jo, det måste det vara. Inte fan är det privat inte.
- Jo, jag är nyfiken på en sak. Sitter ni vid bassängen någonting?
- Vid bassängen?
- Mmm. Vid bassängen. Tittar på folk?
- Tittar på folk? Folk vill inte bli tittade på när de badar.
- Men om någon drunknar?
- Ingen har drunknat här säger jag ju.
- Ja, någon gång skall ju vara den första.
- Vad fan menar du med det?
- Jo, om någon kommer hit, som inte kan simma, men som vill bada. Stå och göra gymnastik i vattnet. Om människan halkar, slår huvudet i bassängkanten. Svimmar av och ramlar ner under vattnet. Håller på att drunkna...
- Ingen har...
- ...där nere under vattnet. Väntar ni på att personen skall dö och blir ett lik innan ni börjar få kalla fötter och börjar grunna över betydelsen i ordet ’badvakt’?
- Vi...
- Man kan undra över om de ansvariga i kommunen kan stava till ordet ’badvakt’.
- Ta reda på det, du då, för helvete. Komma här och spela viktig!
Jag hann dricka ur min kopp innan drickat blivit helt kallt och så reste jag på mig för att gå till duscharna igen. Då kom jag på ännu en fråga och hade börjat vända mig om för att åter igen en smula utmana ödet. Men i ögonvrån såg jag att vakterna lämnat bordet. Det påminde om ordningen vid det påstått dukade matbordet ombord på fartyget Mary Celeste. Så brådstörtat verkade personalen ha lämnat skutan medan jag vände ryggen till för ett ögonblick.