Ett telefonsamtal och vi väntar. Igen.
Vi syskon ringer varandra och pratar om hur läget är nu
och vad vi ska tro egentligen.

Ni tror slutet är nära. Igen.
Jag tror att den gode mannen aldrig sett en döende människa. Jag har sett det flera gånger och tvivlar på att det är dags ännu.

Men...

Tiden rinner under alla dina broar, kan inte vara många kvar att passera nu.
Vi väntar, behöver ett avslut för att kunna gå vidare.

Livet är förunderligt underligt, är det ens på riktigt?
Runt omkring mig går livet vidare och även jag rör på mig
men inombords är livet pausat.

Jag har sörjt dig för länge sedan men jag har inte sagt hej då.