Hur blev det egentligen så här
något inuti mig ställer till besvär
mitt i livet blev det som höst
vemod  fyller mitt bröst

vi är två figurer i en Mauro Scocco-låt
Ni vet, nedstämd svärta med en skvätt gråt
ändå hoppfullt nånstans där mitt bland orden
en lugnande röst håller fötterna på jorden 
 

Ja, en känslosam röst, en nedsänkt blick
det sorgsna inuti får en avmätt nick
när jag stänger en dörr men öppnar en ny
där ser jag solen gå upp, ser dagen gry