Jag sörjer alltid det som vissnar och det som dör
likt vintern nu droppar mot sin undergång.


Nog har jag längtat efter att den ska dö
 utan att inse att tiden dör den också.
Nu vrider den sig som i plågor och rinner
 ut i strida strömmar.

Vinterns kyliga budskap fryser fast utan
 att varna, bär några liv mot fördärv.
Vintern kan ta hårda grepp men ändå har
 jag sett det vackra som finns i dess yta.


Jag har vant mig att möta den


Vintern lyser och glimmar ännu en stund
 och jag erkänner dess skönhet medan jag
längtar efter att den går in i ålderns höst.

Det är våren som ska födas, som längtas nu
 men just idag rinner sorgen av det som varit
i floder av vinterkalla utlopp.


Jag är kluven