Vi går mot solnedgång med steg så tunga.
Mot den stund vi blundade för när vi var i unga.
om framtid talas ej, blott om minnen
och fruktan fyller våra sinnen

Så kommer skymningen till slut
Våra gråa skuggor plånas ut
Snart följer mörkret, ovissheten.
Är det sant det där med…evigheten?

Vi som alltid tvivlat, ej har tro
Syndarna som aldrig funnit ro.
Får vi möta Honom, då vi tar farväl
då silvertråden brister mellan kropp och själ….?