Jag vandrar mitt trängtande hjärta i hans aura. Avvaktande, skamset, besjunger jag tystnaden med min sanning. Smyger, viskar, andas mitt hopp. Avsett, uträknat, som ett detaljstuderat inbrott i hans själ, där målet är att plantera en sensor i hans aortabåge och lägga beslag på alla hans sinnen. Stjäla tiden hans... att späda mitt fattiga blod.

Jag ljuger min stumma längtan rakt in i hans ögon i hopp om att bli avslöjad där inne... bli tagen på bar gärning. Ler obesvärat, med svärtade tänder, och säger att allt är bra, och att allt jag vill ha ryms inom hans krökta cellväggar, kring hans goda, trygga hjärta. Att jag inget annat önskar...

Han ler tillbaka, men hans blick skyms av en sorgsen ton. Då rusar mitt blod, sköljer min hjärna runt alla klaver i hans hals... de som haltande skrapar i moll mot den felvaggande barnaårscharmen... förtvivlat kravlande mot dur.

Och utan ett ord
ser jag det röda välla upp
Känner jag stormen riva
Grips av förtvivlan då den fullkomliga tillgivenheten svämmar mina tårade ögon
Måste laga!!! Måste lysa!!!

Det är då...

jag lägger min hand i hans nacke
kysser honom lätt på ögonlocken och viskar...

Var inte rädd
mitt hjärta
Allt kommer bli bra
en dag