Det är en stolt själ, som talar inatt
Men så skör inuti
Krossad, endast i sällskap av sin skuggas skärvor
Skärvor av svek, och ensamhetens dova andetag

Tysta timmar passerar, klockslagen flämtar inte bedjande
Natten är sig väl prövad, mörk i svart, och oändlig

Åren flickan har på nacken, har bidragit till en förändrad världsbild
Spöktimmen skrämmer henne inte längre
Inga varulvar härjar, dock andetag i vrede, längtansfullt

Ty hennes egna andning, är de enda ljud som är vid liv
För magert, för att te sig sällskap, åt en klarvaken flicka
Även då spöktimmens minuter är räknade, och senare vilar för oändlig tid
I sin stilla grav