De allra flesta gånger
Kan man inte ta på skälen till sina handlingar
Blott finns ofta en önskan
Om att få se den dolda viljan i vitögat

Att kyssa den skuldra som ligger där bredvid mig
Svagt upplyst utav morgonens strålar
Alla vingar störtar i harmoni, ty de är av överflöd
Inför en ny dag och med hjärtat alldeles uppsprättat
Slitet itu för någon som dig
Så i extas
Jag bara faller

Vet inte om jag tror på älvor
Desto mer säker
För en enda gångs skull, på hur hjärtat talar
Orden svänger som vals, de ord som inte finns
Jag kan tyda hopp utav ingenting, och läsa språket i valsen
För jag kan gå på molnen

Det fall jag genomgår måste vara magiskt
Ty jag närmar inte botten
Istället ser jag vitögat plötsligt och klart

Tusen stjärnor lyste för oss i den natt som nu slumrat in
Jag blickar emot den sovande skuldran
Upplyst utav en morgons strålar
Valsen är ovan molnen

Dansstegen är så tillfredsställande, ty de följer ett mönster
För om livet inte är som på film, inte alltid
Så finns det fortfarande några procent kvar där vi kan få varandra
Tanke i desperat, söndersmulat och självklart
Jag tar chansen denna gryning
Kysser din skuldra, och slumrar in i drömland i väntan på ett svar

Väck mig i jungfru kammare
Med en askungens kyss
Jag lovar, där under strålarna utav guld som gläntar bak fönsterglaset
Troget, jag släpper aldrig din skuldra