Ångest smyger fram i skrevor,
tar sig fram där ingen vet.
Lämnar spår av djupa revor
och förstör i hemlighet.

Du som äts av ångestmaskar,
tro ej att du kan få stöd.
Ångestelden bara askar
brinner utan värmeglöd.

Om du skriker, ingen hör dig
och din nöd blir bara brus.
Ångestelden som förstör dig,
sprider inget trivsamt ljus.

Människor omkring dig skyr dig.
Avgrunden ett kolsvart hål.
Om du faller ingen bryr sig.
Ingen hör ditt stumma vrål.

Världen din gestalt förskjuter,
ingen åt det hållet ser.
Avgrund bakom dig sig sluter,
så du synes aldrig mer.