Molnskäran så vass och skör.
Snart är tiden inne.
Gör det som du alltid gör.
Förmörka helt mitt sinne.

En föraning om mörkrets makt
då natten tillhör natten.
En måne utan ljusets prakt,
som speglar mörka vatten.

Sista natten som är kvar
när månen är i nedan.
Strimma ljus av det som var,
det syntes inte sedan.

Morgonkvällen svart som kol
då mörker bara hänger.
Månspöke ett tomt svart hål,
som bort allt ljuset stänger.

Söker se en tröst uti,
att se'n det kommer åter.
Månfas blott att gå förbi,
som gör så att jag gråter.

Återkomst av månen ny
ger ljus som lättar hjärtat,
men sinnet kvar i mörker ty
månskuggan har svärtat.