Vibrationen startar någonstans i hjärtchakrat, tror jag... Eller, jag vet inte så mycket om det där med chakran, men... det är där nere i alla fall... där magen börjar och bröstkorgen slutar. En liten, knappt märkbar vibration, beroende på läget för aktiviteten nere i halsen, eller resonansen som blir av de där små, slemmiga banden som så mjukt klaffas mot varandra. En stegring. En smekning som startar en energivåg i min kropp och sedan instantivt sprider sig genom blodet och lymfan, genom varje cell och organ, fyller upp varje udd av mitt väsen. Det klingar mitt genljud, belyser min invända anlete med längtans illröda solstrålar och styrka. Vackert och stort och alldeles varmt och sant gungar det min jord och min kropp. Ackumulerar min njutning i takt med den ökande intensiteten.

Pulserar så, skälver, skanderar min visa, mitt hjärta och min andedräkt. Filtrerar min existentiella flykt mot tydligt vardande, bidande kraft och luft. Existerande till fullo, här och nu, i allas verklighet att uppfatta med alla närvarande sinnen... utan att ens skönja konturerna av den där muren som brukar torna upp sig halvvägs.

Så ler jag mjukt och låter spänningen sjunka undan. Låter magens muskler domna trygga igen. Fyller så ånyo mina lungors vingar med luft, lyfter dem, låter dem smekas av nyvunnen energi som porlar in i mina ådror och fyller mig från djupet via hörseln och ända upp i mina stolta ögon.

Min blick lyser

att jag är värd

att lyssna