Rynkorna i mina handflator är djupare än vad jag trodde. Minns dem inte som sådana. Det kan vara ljussättningen som spelar mina ögon ett spratt, egentligen hjärnan. Ljuset från datorskärmen kastar skuggor mot handflatan samtidigt som ljuset bakom mig, från köket, hindras av min rygg. Det blir ändå en dubbel ljuskastning.

Tänker på Grand Canyon och undrar varför mitt ordbehandlingsprogram vill byta Canyon mot cancer. Med stort C. Minns att jag för några år sen ofta trodde att jag hade cancer. Oftast var det körtelcancer, jag tror det heter så. Bölder i svettkörtlarna. Det känns fortfarande likadant, lite svullet, men ingen smärta, ingen ojämnhet.
Ibland var det testikelcancer eller prostatacancer. Ibland både och. Ett angrepp på min manlighet. Inte nog med att man inte fick ligga, ens verktyg för sex skulle ruttna sönder.

Men det verkar som att det var fel av mig. Jag borde ha varit död nu om det var cancer.

Som när jag var än yngre och hade hjärnblödning och hjärntumör i tid och otid. Tror att det också var falskalarm. Jag borde ju ha varit död som sagt vid det här laget. Eller åtminstone oförmögen att skriva. Fast vem vet.

En gång ramlade min bror på mig. Med stol och allt. Jag var runt ett år gammal och han sa alltid att jag inte varit mig lik sedan dess. Jag tror det beror på gener. Och att jag aldrig har varit mig lik. Jag var ett tjockt barn, sen blev jag smal och nu är jag tjock igen. Så på ett sätt kan man säga att jag är mig lik nu igen. Så du hade också fel, broder.