Som regn på en akvarell
En gnutta melankoli och
en stulen textrad
Du delar ett glas rött med någon
som du inte känner
och vänjer dig vid tanken
att varje möte bygger nya broar
Du knyter näven hårt
och hoppas på att turen ska vända

Jag ser dig stå på muren
och du skriker ut ditt namn
Jag ber dig, dansa dig igenom
kritiken precis så graciöst som
när du steppade fram
i studentkorridoren
Kulorna som nu hotar att ta ditt liv
får dig att leva ännu mer
Havets bris biter sig fast i ditt hår