…skulle bara köpa clementiner…
(orginalets titel)



Här följer en tänkt berättelse om vad som hände Katarina en kväll nära jul. Det skulle vara ’På spåret’ på kvällen och hon hade suttit och slagit in julklappar hela dagen. Till lunch hade hon lagat vegetarisk lasagne och tagit te med laxmacka te mellis. En polare hade ringt precis när hon slog in mammas kristallvas och så hade den rullat av bordet och ner i…
Hon vågade knappt tänka tanken till slut. Den hade av en lyckligt slump hamnat i en korg med tvätt som stått precis under den fallande symbolen för en riktigt lyckad jul. Ja, sedan ringde mamma just när hon var mitt inne i att klä granen, en stor fin kula med litet trasig fäste hade fallit ned på mattan och träffat en dammsugare som hon glömt bort att plocka in i städskåpet igen, för den hade barrat och hon var tvungen att suga litet.
Mamman hade frågat om hon kunnat gå ut i sista stund och köpa ett kilo clementiner. Jo, det kunde hon förstås tänka sig att göra. Så hon stökade undan det värsta, slängde på sig en kappa och satte fötterna i skorna. Och så gick hon iväg den inte så värst långa vägen till centrum.
Först hade hon tänkt gå till Ica, men så tänkte hon att det var ju bara clementiner hon skulle ha, så hon gick förbi den nyligen öppnade stora tyska butiken med svenska flaggans färger i, bort till den AIK-färgade butiken som var nedläggningshotad. Där skulle det nog int vara värst trångt så här dags på kvällen. Väl inne kom hon sig med att tänka på att det kunde vara bra med en korg. Men jag skall ju bara ha clementiner, tänkte hon och nappade åt sig en gul korg med svart handtag. Det stod redan några äldre kvinnor vid just clementinerna, de stod och klämde på frukterna så de mosades och så slängde de iväg dem ett stycke, tog nya och klämde på och rynkade misslynt på mun och näsa. Katarina hade int lust att gå fram och trängas just då, så hon tog sig en sväng i butiken.
Oj, där låg det en massa videofilmer, med Krister Henriksson som Wallander, de hade nog kostat en bra slant förut, innan videofilmerna började slås ut helt av dvd-filmerna. Nu tog de bara trettio kronor styck. Hon tog fyra av dem och lade dem för sig. Oj, där är de där goda chokladdryckerna, tänkte Katarina för sig själv. Hon tog två och lade dem i korgen. Oj, bara tjugo kronor för en fyrpack glass. Oj, vilka goda chokladkakor. Oj, oj, oj. När hon kom fram till kassan plockade hon upp två plastkassar och pluskan för att betala och kunna packa ner prylarna sedan. Det var bara fyra kunder före henne, när hon fick syn på julstjärnorna, oj bara femton kronor för en, tjugofem för två. Hmmmm.
När Katarina låst upp dörren, klivit in i hallen med kassarna och låst dörren bakom sig, ringde telefonen igen. Hon hann aldrig svara. Hon tog av sig kappan och skorna, greppade kassarna, gick in i köket och började lägga upp varorna på bordet. Hennes mamma lade aldrig matvaror och annat på matbordet, alltid på bänken, det kunde ju komma bakterier på bordet, från kassarna…
När hon var klar med alltsammans gick hon in i vardagsrummet med filmerna. En av dem stoppade hon in i videon, gick sedan in i köket för att sätta på kaffet. Kaffet råkade hon spilla litet bredvid när hon hällde upp i den kupiga papperspåsen, vattnet råkade hon spilla litet av när hon hällde upp det över kaffepulvret. Vattnet var stekhett, litet av det kom på foten, precis i glipan mellan tofflan och byxbenet. Aj, aj, aj, det där gjorde rejält ont. Men inte lika ont som den gången när hon fick innehållet i en fonduegryta över foten. Den gången hade två tånaglar svullnat upp och trillat av bara några dagar senare. Katarina lastade en bricka, den goda äppelkakan från igår, kaffekoppen, sockret och lilla pyttekannan med kaffegrädde och så skeden förstås. I köket fick hon först öppna dörren, sedan var det bara att lyfta brickan och… vad fin hon hade fått granen ändå, och den där kulan var ju ändå på väg ut.
Hon kände sladden mot ankeln och sparkade irriterat till, hon visste förstås inte just då att det verkligen var sladden till dammsugaren. Så klev hon med andra foten på dammsugarens ände. Oj, där seglade brickan genom luften. Smack, där kraschade den mot tvn. Krasch, där gick tvrutan all världens väg. Allting verkade plötsligt som drabbat av ödet. Katarina seglade själv genom luften. Låt vara en väldigt kort liten bit, mest upp först och sedan ned som en pannkaka, eller kanske som en liten elefant. Först ramlade hon, sedan ramlade granen. Hennes rygg, hennes ben, hennes ena arm. Det kändes precis som den där gången när hon försökt cykla nedför en grusig backe och kedjan plötsligt gått av.
Den gången hade hon brutit högerarmen och några revben. Först låg hon bara och försökte överblicka skadorna. En stund senare tror hon det måste ha varit, vaknade hon av att det ringde i telefonen. Långt senare ringde det på dörren. Det var Konrad. Han låste upp dörren, kom in i hallen, ropade och fick ett gnyende till svar. När han kom in och såg Katarina ligga där med armar och ben i konstiga vinklar fick han bråttom med att komma fram till telefonen. Men först frågade han om hon kände något.
-Jag skulle bara gå och köpa clementiner… var det enda han fick till svar.
Hon var knappt medveten om när ambulanskillarna lade upp henne på båren och hon fick en spruta i ena låret.
Det kom ingen snö det årets jul.




Prosa (Novell) av lodjuret
Läst 181 gånger
Publicerad 2006-12-23 kl 18:25