Skrikandet har upphört i mina öron, jag betraktar nu mig själv som döv.
Det är som dimma i tillvaron, och inget har ändrats även om knoppar blivit till löv.

Allt du någonsin gjort finns kvar, du bröt ner den starkaste personen jag mött.
Allt hon någonsin var, spolades bort med höstregnet som viskade om vad som dött.

Det är du med ditt begär, som har krossat alla mina käraste minnen.
Jag vet inte längre vem hon är, för det hon blivit är tunnare än vinden.

Hon har svårt att bryta sig loss, från detta eviga mönster.
Som att dra in ett brinnande halsbloss, istället för att öppna ett fönster.

Det är du som är som en cancer, försvagar alla hennes organ.
Det enda som agerar cellgifter, är vi, hennes barn.

Men vi blir också utsatta, för din mentala rubbning och ditt överdriv.
Vi kan aldrig få dig att fatta, hur mycket du har förstört våra liv.

Hade jag kunnat så skulle jag, låta dig uppleva desamma.
En önskan om en bättre morgon dag, och orden, jag älskar dig mamma.