Var inte hysterisk. Skrik inte. Viska inte. För all del, säg inte något överhuvudtaget.

”Kvinnan är huvudpersonen i familjens inre lif; hennes natur är icke danad för att verka och taga del i de mångskiftande förhållandena utanför hemmets tröskel; det åligger mannen … Den under senare tid så ofta eftersträfvade kvinnoemancipationen är en hopplös strid mot naturen själf och därför ett dåraktigt, ja ett dumt tilltag, som i all synnerhet kommer att hämna sig på de emanciperade själva.”

Så lyder doktor Georg Kress dom mot kvinnorörelsen i början av nittonhundratalet. Kampen för frigörelse strider mot naturens lagar. Så håll tyst och vårda hemmet. Det hjälper inte att demonstrera och höja sin knutna näve i luften. Kvinnans kamp är dömd att misslyckas, allt på grund av hennes hysteriska genitalier.

Samtidigt som kvinnorörelsen tog fart, med Mary Wollstonecrafts Till försvar för kvinnans rättigheter, uppstod ett behov att dämpa kvinnliga upprorsmakare som bara var ute efter att bryta ner de grundvalar som samhället vilar på. Särdragningen mellan man och kvinna hade en funktion. Mannens energi riktades utåt, från hemmet. Hans uppgift var att sköta familjens affärer och relationer. Kvinnans energi riktades inåt. Hennes uppgift var att sköta barn och hushåll, inte att tänka, i alla fall inte offentligt.

För att upprorsmakarna inte skulle lyckas förstöra samhällsordningen, krävdes verktyg för att kuva kvinnan och få ett slut på kvinnors överflödiga tänkande. Teorierna om kvinnan och mannens olika egenskaper bekräftades med artonhundratalets moderna vetenskapliga metoder. Kropparnas biologiska skillnader undersöktes grundligt, ända in på cellnivå. Mannens celler var aktiva och energiförbrukande medan kvinnans celler var passiva och energiuppbyggande. En observation som bekräftade könens olika roller i hemmet.

Orsaken till kvinnans hysteriska instabilitet fann vetenskapen i livmodern, ett organ som ansågs befinna sig i ett ständigt nervöst tillstånd på grund av menstruationscykeln. Livmoderns placering inuti kroppen, i kombination med dess nervösa tillstånd, påverkade kvinnans förmåga till logiskt tänkande. Kvinnors tankar och kvinnors röster blev inget mer än hysteriska eller neurotiska utfall.

Vetenskapen bekräftade politiken på ett anatomiskt, gynekologiskt och neurologiskt plan. Det var en väl genomförd ansträngning där politik och vetenskap samarbetade för att männen skulle få behålla sitt monopol på det fria tänkandet.

Kvinnans plötsliga uppvaknande var ett hot.

Man kan fråga sig om sjukliggörandet av kvinnor är ett ålderdomligt politiskt beteende eller om samma systematiska förtryck fortfarande påverkar kommunikationen mellan män och kvinnor.

Jo, visst har det hänt saker. Kvinnor får numera resa sig ur sängen och umgås med människor även under menstruationen, något som under artonhundratalet inte var att tänka på. Kvinnor som onanerar är nödvändigtvis inte kleptomaner eller nymfomaner och arvsrätten i kombination med rösträtten har gjort kvinnan till en fullgod medborgare, precis som vilken man som helst. Kvinnan har rätt att säga vad hon tycker, men hur reagerar männen som lyssnar och är västvärldens kvinna så fri som hon verkligen tror?

För några år sedan gav Maja Lundgren den mansdominerade kultureliten hugg och slag med sina myggor och tigrar. I recensioner blev hon stämplad som galen, schizofren och paranoid. Hennes motståndare ansåg att boken borde ha censurerats. Vad var problemet? Jo, fröken Lundgren räds inte orden när hon likställer den misogyna kultureliten med den napolitanska maffian. Det blev helt enkelt för mycket för mansgrisarna på Expressens kulturredaktion vars otrohetsaffärer och svinerier hängdes ut till allmänhetens beskådan.

Samtidigt vrider hon ut och in på sig själv. Det är inte bara Lundgrens manliga kollegor som får sin smutsiga byk tvättad offentligt. Hon centrifugerar sitt eget jag så kraftig att det till slut inte finns några gränser kvar mellan författaren och läsaren.

Är Maja Lundgren galen bara för att hon publicerar sin version av verkligheten eller är diagnosticerandet av henne bara ett sätt för männen att tysta hennes aggressiva skrik?

Kvinnan är inte friare än normerna hon styrs av. Västvärldens fria affärskvinna är lika förtryckt som den iranska hemmafrun. Vi lever i en skenbar jämlikhet. Vår burqa är inte ett stycke tyg som täcker kroppen, det är rösterna i reklamen och den billiga teveunderhållningen som lägger en svart slöja över våra liv.

Media styr kvinnan bort från idéerna. Hon matas med normer som läggs, lager på lager, runt kvinnans kropp. Reglerna övervakar kvinnan. Hon kommer inte undan. Hon synas i samhället, i hemmet, i familjen. Inte ens det mest intima, kroppen, förblir orörd. Kvinnan är låst på alla positioner.

Kvinnan ska inte konsumera idéer. Hon ska identifiera sig med materia. Genom konsumtion ska kvinnan försvagas, lämnas utan kraft att ryta och ryter hon ändå, är hon galen.

Jag avsäger mig här och nu epitetet kvinna. Jag är inget mer, inget mindre, än en människa.