1.
Det stormar mot vårt fönster nu
när hösten rycker fram
vi frågar oss vart sommar´n for
den var ju så grann.

Likt ungdomens fagra mö
var våren uti maj
hon mognade till kvinna skön
i sommarljusets famn.

2.
Men snart har löven flugit bort
och trädens bark står bar,
där ser jag vishet ristad in
likt runskrift i skinn.

Med handen smeker jag din kind
min älskade och fru.
Till vinter vissnar nu vår tid
den sista vi har kvar.

3.
Likväl lägger stormar sig
och vintrar blir till vår
med knoppar som slår ut igen
så träd får lövprydd skrud.

Vi kammar silvret i vårt hår
vi tar varann i hand
jag kysser dig min kära brud
och vi ser tiden an.