Det är så lätt att bli beroende av honom.
Redan när man skakar hand med honom för första gången bestämmer man att man aldrig någonsin ska låta honom förtrolla en med sina ögon. Det är förbjudet. Det är det värsta som skulle kunna hända, så man lovar sig själv att det aldrig kommer hända heller. Han kommer alltid bara vara en vän, punkt slut.
Men det är lättare sagt än gjort. Och när ögonen redan förtrollat en (det tar inte så länge, någon vecka eller två) så fortsätter man falla som en fura, gång på gång. För efter ögonen blir man förtrollad av hans skratt, sedan hans röst och efter det hans käkben. Man kan inte rå för det. Man försöker verkligen gömma sig för man orkar inte bli beroende av någon igen, det är så hemskt jobbigt att inte klara sig själv. Men efter några månader i hans sällskap tänker man att äsch, han är en bra kille. Han kommer inte släppa taget. Han är inte som alla andra. Han säger det själv också. Att han inte är som alla andra. Och alla ord som faller ur hans mun är sanna ord för förtrollade öron så man tror honom givetvis. Det är klart att han inte är som alla andra. Han är ju speciell.
Så länge man är med honom går det bra. Då gör det ingenting om man är beroende av hans doft, röst, skratt, namn, ögon, för då får man sin dagliga dos av allt det där. Det är när han släpper taget som det gör ont. När han plötsligt slutar ringa, när långa samtal på stan byts ut mot korta "hej, hur mår du, jaha, vad bra, vi hörs", när det man förlitat sig på under flera månaders tid plötsligt bara försvinner. När beroendet finns kvar fast han har släppt taget. När man ligger vaken i flera timmar och bara längtar.
Men man längtar förgäves.